av Björn Stark

Min far Ruben


Ruben Stark föddes 1915 i Hudiksvall i en fiskarfamilj med anor till 1600-talet inom yrkesfisket. Fisket bedrevs på Kråkön, ett fiskeläge beläget på en ö ca två landmil sydost om Hudiksvall, av Ruben, hans tre bröder och fadern Karl August. Familjen fiskade på två båtar och inriktningen var huvudsakligen skötfiske efter strömming. När fadern dog slutade även två av bröderna med fisket, Ruben och den äldsta brodern Herman fortsatte att fiska in till mitten av 1940-talet. När fisket avtog bestämde Ruben sig för att studera och kom in på Fiskeriskolan i Aneboda i Småland (Herman beställde en större laxkutter och fiskade hela livet).

Efter två års studier där fick han arbete som fiskmästare på Hushållningssällskapets fiskodling i Ovansjö, Njurunda. Efter ett par år i Ovansjö fick Ruben en tjänst som Fiskeriassistent för insjöfisket i Västernorrland. Mycket av detta arbete innebar planering och byggande av sk laxtrappor, fiskdammar och kompensationsutsättningar av lax, öring och ål i länets älvar.

1956 fick R. Tjänsten som Fiskerikonsulent för havsfisket i länet, vilket också blev hans drömjobb. Han blev därefter också snart engagerad i länets två kustfiskarförbund, där han var sekreterare och studieledare i båda förbunden. Länet hade också tre fiskförsäljnings föreningar i vilka han även hade ett stort intresse och engagemang. Att utveckla fisket inom länet var hans största passion och då framförallt trålfisket. Efter att ha studerat trålfisket både på sydkusten och västkusten i slutet av 1950-talet insåg han att denna fiskemetod även borde passa i Bottenhavet, vilket också skulle visa sig. Trålfisket gav en bättre och tryggare ekonomi än skötfisket och det var också betydligt mer arbetsbesparande än det traditionella fisket som bedrevs. Nackdelen var de stora investeringar som måste göras, men detta löstes i allmänhet av fördelaktiga fiskerilån som var ränte- och amorteringsfria de första två åren. Till stor nytta hade Ruben den möjligheten att kunna disponera statens fiskeriundersökningsfartyg Eystrasalt under en månad per år i flera års tid. Med Eystrasalt sökte man och hittade flera av de trålhal som nu finns utefter länets kust. Man upptäckte också ”Rubens bankar” sydost om Brämön, ett mycket fiskrikt område, som sedan blev kallat Eystrasaltbanken.

Det var inte bara trålfisket som stod högt på Rubens agenda, även det strandnära fisket intresserade honom med bl a utveckling av effektiva redskap för fångst av lax. Idéer om detta fiske kom genom kontakter med Österbottens fiskarförbund i Finland, där man var långt framme med utveckling av laxnät och senare även laxfällor. Arbetet bestod även i att ta fram medel för elektrisk belysning i fiskehamnarna, utföra ritningsunderlag till modernisering av sjöbodar och båthus samt att föra statistik över yrkesfiskets fångster i länet. Arbetet som fiskerikonsulent var på den tiden ett relativt fritt jobb med besök i fiskelägen och att kunna delta ombord i länets trålare när vädret var gott och att ägna sig åt administrativt arbete på Hushållningssällskapet vid ”dåligt väder”.

Många var de försommar kvällar som han inte var hemma med familjen utan ute i någon båt för att prova och sätta ut nya laxredskap med ”sina” yrkesfiskare. Sista sjöresan för Ruben var med trålaren HND 27 Hajen som då låg uppe vid Ulvöarna och drog flyttrål i par med den nyinköpta trålaren Frank från Skeppsmalen. Jag själv, Björn, var då yngsteman ombord på Hajen med s.k. halvlott i lön. Efter avslutat fiske blev Ruben dålig på hemresan till Härnösand och lades in på sjukhus i Sundsvall, där han dog i hjärtinfarkt den 15:e juni 1967, endast 51 år gammal.
TOP